Då jag en morgon satt i pastor P:s mottagningsrum i Minneapolis, inkom en äldre gubbe från Jemtland och, som pastor P. för tillfället ej var inne, utgöt gubben sitt hjertas bekymmer för mig på jemtländska dialekten i ungefär följande ordalag:

"Je komme nu hit te Amerika trettan åur sæn (1870) å hadde bære kjæringa å småustrekan - int n tvostyver hella. Je hadde nu jussom vörte mæ läsarom, förrn je komme hit, sæ je kunne nu lämne oss i Guss hann, å sæ fekk je nu n bra n farm ta guvernements-homesta-lænne nästan för ittnå.
Ett åur levde mæ i e köje, som va ittnå bätter än svinhuse heime, men nu shlapp mæ svälhte allhtin.

I Jamtlann fekk mæ æta bärskbrö å vass-blænna å gjö prästn å överheita mæ småre å fläskje, men henan åut mæ veitbrö å flautan sæ mykje mæ råudde mæ, å shlapp betæla bå te prestn å kruna.
Sææn bygde mæ e stor e stugu å fekk de rektut snällht.

Dåu sa kjæringa at meg: - hörddu, nu e strekan stor å kan ta hann om farmen, sæ kan du fåu sätte deg i ro.
- Ja, je va nu sæ dåm å gjæra som hu saa. Men dåu vårte pöjkan högfælu å ville int gjæra nå ænne än væ i staa, å je skulle gjæra allht arbeie, å sæ vårt kjæringa stygg å. Dåu vårte je så ræsanes, att je tog 400 daler som je hadde å gjekk fråu allhtihop, å nu ske je færa heim te Sverige."

Vi lyckades dock övertala gubben att icke "færa heim te Sverige" utan återvända till farmen och söka uppgöra med "kjæringa å strekan". - avslutar Stadling.

Källa: Genom den stora Vestern